Jag ville synas och höras och började chatta med massa killar som jag hade fått kontakt via en sida. De bad mig visa mina ”söta små bröst” eller dansa lite för dem i webbkameran. Varje gång gjorde jag som de sa. Efter att kameran hade stängts av och de hade fått som de ville och var klara låg jag kvar ensam, rädd och smutsig. Jag hatade mig själv och var livrädd att bilderna skulle komma ut. Jag var så himla äcklad av dessa män, samtidigt som jag inte kunde sluta. Min profilbild var en på mina otroligt små tuttar i en push up-bh. I beskrivningen skrev jag flirtigt och överdrivet. Väldigt inbjudande. När någon tog kontakt med en fortsatte sedan konversationen på MSN. Det kunde hända att man skrev något om sig själv, men oftast gick killarna rakt på sak och frågade vad jag hade på mig och hur jag brukar onanera, till exempel. Sedan ville de sätta på webbkameran. Ibland skickade jag bilder. När killarna hade fått det de ville drog de från chatten direkt. Jag tänkte aldrig på att mina bilder skulle kunna spridas, men ju mer tiden gick, desto räddare blev jag. Rädslan över att någon av dessa killar jag chattat med skulle kontakta mig och pressa mig på någonting …
Jag började ha sex mot min vilja, något som hela tiden lämnade ett större hål än det jag ville fylla. Jag var en hora. En slampa. Ett äckel. Även om jag hade vänner jag delade allt med var detta något jag gjorde bakom stängda dörrar.

Idag vet jag inte om bilderna och filmerna har spridits, men jag kan berätta om den ångest som finns att det en dag kan hända.

Eller att det en dag kommer att hända.  
Jag hade behövt någon som sa till mig att allt sitter i mitt huvud och att jag egentligen har det otroligt bra. Jag hade behövt någon som satte mig på plats. Jag tror att det som försatte mig i den här situationen var den skuld jag kände att jag kom från en rik familj, en bror med många MVG och att vi hade perfekt relation med varandra. När jag väl kom in på spåret att jag började skolka och röka kände jag att jag redan hade blivit en viss person och att jag inte kunde ändra mig. Då var det liksom för sent att ta tag i skolan och börja vara snäll mot mamma och pappa - vilket till slut resulterade i att jag började visa mig i webbkameran. Där jag kunde vara exakt vem jag ville eller låtsas vara flera olika personligheter. Jag skulle kanske ha berättat för någon om jag hade blivit påkommen, men det var jag ständigt livrädd för.
Bilderna gav mig självförtroende och självkänsla. Jag kunde liksom bestämma vem jag var och det var alltid jag som bestämde. Jag visste att jag bara kunde stänga av när jag ville eftersom att de ville ha mig och inte tvärtom. Jag hade alltid övertaget. Det gav mig en känsla av att vara uppskattad, när så många ville ha mig.
Jag är rädd att bilderna fortfarande finns i fel händer eller att någon har tagit en skärmdump. Jag tror även att det skulle vara svårt för andra att förstå. Man hör bara om folk som skär sig, men det finns så många andra sätt att skada sig än folk vet. Sedan finns givetvis skammen i det sexuella, det pinsamma i att prata om det. Men jag har stora framtidsdrömmar. Jag vill gå långt, men viktigast av allt: jag vill vara lycklig. Jag vill alltid känna att jag gör något av värde, umgås med de som ger mig något och njuta av varje stund. Jag vill hjälpa andra.