Jag skickade nakenbilder i ensamhet, när jag sökte den där onåbara bekräftelsen. Att en bild kan komma i fel händer kan förstöra allt, det kan förfölja en genom hela livet. Ändå kunde jag inte sluta. Jag blev beroende av kommentarerna.

Jag visste inte varför, men jag intalade mig själv att jag äcklades när de sa att jag var vacker, snygg eller hade sexig kropp.

Jag fyllde något som var otroligt tomt inuti mig och det blev nästan som en drog. Men när konversationen var slut och kameran avstängd fick jag ju inga fler kommentarer, vilket jag behövde. Jag trodde att de var bra för mig. Att jag skulle må så himla mycket bättre efteråt, vilket jag inte gjorde. Jag mådde bara sämre, kände mig ännu äckligare, ännu mer osedd. Jag behövde liksom mer, det blev ett beroende. Jag tänkte faktiskt aldrig på att sluta.
Vissa var väldigt klara med sitt syfte att få mig att skicka en bild, andra ville vara mer snälla och försökte skapa kontakt först, låtsas att vi kände varandra. Jag blev ofta smickrad över deras ord, kände ”oj, är jag verkligen så här snygg?”. Jag tyckte inte det själv. Och så testade jag att skicka fler bilder för att få bekräftat att jag verkligen var fin – och då blev det mer och mer hud på bilderna. Jag ville må bra, men jag valde fel väg. I början blev jag glad och smickrad över reaktionerna. Sedan började jag lära mig exakt vad jag skulle skriva till killar, vilka bilder jag skulle ta. Jag visste redan vad de skulle säga och ville framstå som den bästa sortens tjej.

Jag ville skicka bilder och göra dem glada, så jag har alltid velat ställa upp och aldrig velat vara den som gjorde dem besvikna.

Men sedan dög inte ens bilder för vissa, då blev jag tvungen att göra filmer. Jag kände mig alltmer smutsig och äcklig som gjorde så här, men kunde ändå inte sluta – för det var ju det enda jag dög till. Jag var inte bra på något speciellt, inte på att rita, inte på att sjunga … då blev det här min grej.