Varför behövs samtalet?

I stort sett alla svenska barn och ungdomar använder sig av nätet dagligen och många har en egen mobiltelefon. För de allra flesta fungerar det väldigt bra. Internet är en fantastisk arena för kontakt, information och att hitta nya sammanhang.
Men nätet är också ett verktyg för människor som söker sig till barn i sexuellt syfte. Ny forskning visar att de barn och unga som drabbas av spridda bilder eller filmer på nätet kan påverkas mycket negativt och må väldigt dåligt.
Bland tonåringar är det relativt vanligt att ha blivit kontaktad i sexuellt syfte. De flesta har strategier för att hantera det - men för barn som befinner sig i en sårbar livssituation, känner sig ensamma eller just då är i extra stort behov av bekräftelse och uppmärksamhet, kan löpa större risk för att bli utsatta. Det gäller även barn som har svårigheter att tolka sociala situationer och bedöma risker.

Internet har inga geografiska gränser. Det innebär att de utsatta barnen finns i hela landet, i såväl storstad som på landsbygden, så också utsatta. Genom internet har kränkningar och sexualbrott mot barn kommit att anta en delvis ny skepnad. Enstaka kränkningar kan få stor spridning och leva kvar under lång tid – och de barn som råkar illa ut efter att deras privata bilder har spritts på internet kan drabbas väldigt hårt.
Det visar flera rättsfall under de senaste åren, där utsatta barn försökt – eller lyckats – begå självmord efter att bilder på dem spridits mot deras vilja i sociala medier.

Det kan vara en berusande känsla för barn att känna sig uppskattad av någon på andra sidan skärmen, men risken finns att känslan så småningom slår över i äckel över bilderna man skickar. Om man har varit utsatt för traumatiska händelser tidigare, ökar det risken för att utsätts igen.
För barn och unga som tidigare har upplevt sexuell utsatthet kan spridning av bilder eller filmer mer handla om att bekräfta känslor av äckel och självhat. Ibland kan bilderna vara ett sätt att hantera nedstämdhet och självmordstankar.
Att man känner sig ensam och har svårt att vända sig till föräldrar eller kompisar för att få bekräftelse är en vanlig anledning att lägga ut bilder och filmer på nätet – och att lägga ut bilder på sig själv kan också bli förrädiskt beroendeframkallande. Det ger snabba kickar eftersom man med ett enda klick snabbt kan nå ut och få många kontakter, samtidigt som det kan vara svårt att förutse hur man kan må dåligt av en bild som man tar hemma i sitt rum och skickar till någon man inte känner. Man känner sig trygg och anonym.

Bilderna är ett sätt att bli sedd. Man vill höra att man är fin, cool, populär. Ju fler ”likes” desto bättre. Det blir ett kvitto på att man duger och är bra. En del kunde beskriva sig som ganska ensamma och använde nakenbilder som ett sätt att komma i kontakt med folk. Lägger man ut en avklädd bild får man många svar. Man kanske vill hitta en kompis eller en sexuell relation. För en del är bilderna en del av sexlivet medan det för andra inte alls är förknippat med den egna sexualiteten. En liten grupp skickar bilder för någon form av ersättning, kanske pengar eller påfyllning på mobilen, till exempel.

Många barn har tidigt fått lära sig hur man ska skydda sig på nätet. Trots det kan det vara svårt för en del barn att motstå vuxna personers idoga kontaktförsök. Tjat, smicker och hot är vanliga sätt för förövare att få barn dit man vill – och för de barn som beskriver att de har ett ”hål i själen”, är det extra lätt att dras med i något de kanske inte anar konsekvenserna av.
De allra flesta barn är försiktiga och skulle till exempel inte svara på en förfrågan om att skicka en bild eller lämna ut personliga detaljer, men det finns också barn som svarar på förfrågningar från vuxna och som inte drar sig för att skicka en avklädd bild eller prata sex. En del barn blir mer eller mindre lurade till att prata sex, visa sig i en webbkamera eller skicka avklädda bilder.  Andra kan själva söka aktivt efter någon att prata eller ha sex med, av nyfikenhet, bekräftelsebehov eller som en form av ångestdämpning.

Skuldkänslorna är en av de viktigaste anledningarna till tystnad. Barnen skäms över att de har gjort något de vet att de inte bör göra, som att ta kontakt med vuxna på nätet.
De vet att de inte borde ha varit inne på just den där internetsajten.
De vet att de inte borde ha lämnat sitt telefonnummer.
De vet att de inte borde ha skickat den där bilden eller visat sig i webbkameran.

På ytan ser gruppen som sprider nakenbilder och filmer på nätet väldigt olika ut. De kan vara av olika ålder, kön, könsidentitet, sexuell identitet, socioekonomisk bakgrund, ursprung och etnicitet och ha olika erfarenheter av missbruk. Trots heterogeniteten i gruppen, finns det ändå en röd tråd i sämre upplevd psykisk hälsa, en sämre relation till sina föräldrar, en upplevd ensamhet, en negativ självbild, bristande strategier för känsloreglering. Det är sårbarheter som sällan syns utanpå.

Enligt statistik från Brottsförebyggande rådet ökar anmälningar för utnyttjande av barn för sexuell posering kraftigt och de polisanmälda brotten är bara en liten del av alla brott som sker. Det finns stora könsskillnader när det gäller polisanmälningar om sexuella övergrepp mot barn. I de flesta fall är en flicka utsatt och en man förövare. Mycket talar dock för att färre våldtäkter mot pojkar anmäls, och att det finns fler kvinnor som begår övergrepp än vad som syns i brottsstatistiken.
Forskningen visar att de som exponerar sig tar större risker på internet, är oftare utsatta för mobbning och har generellt något sämre hälsa. Studien berättar också att tjejer poserar mer, medan killar ägnar sig åt avancerade sexuella beteenden på nätet, som till exempel att onanera framför webbkameran.

De barn och unga som har lagt ut sexuella bilder på sig själva eller drabbats av att bilderna sprids på nätet säger att det är svårt att prata om. De unga som har varit med om att bilderna spritts, eller där kontakter har lett till kränkningar och övergrepp, har sällan berättat om det för någon utomstående. Man känner att man får skylla sig själv, typ: ger man sig in i leken får man leken tåla.

Att anklaga sig själv, känna ångest, skam och oro är gemensamt hos många utsatta. I deras vardag kan det få konsekvenser som att ångesten eskalerar, att man isolerar sig, börjar undvika sociala sammanhang eller utvecklar fobier.
För barn och unga som tidigare har upplevt sexuell utsatthet kan spridning av bilder eller filmer handla om att bekräfta känslor av äckel och självhat. Ibland kan bilderna vara ett sätt att hantera nedstämdhet och självmordstankar.

En del unga klandrar sig själva efter att ha ställt upp på avklädda bilder och tänker ”hur kunde jag gå på det?” De som uppmanar andra att ställa upp på nakenbilder och att visa sig i webbkamera är tyvärr både listiga och påstridiga. En del dem har ett sätt att närma sig unga genom att ge positiv uppmärksamhet och bekräftelse, vilket får de flesta att känna sig sedda och intresserade av att fortsätta ha kontakt.

Få barn som utsätts för hot på nätet talar självmant om det. Polisen uppskattar själva att anmälningsbenägenheten är 3-4 procent när det gäller dessa typer av brott. Till och med när polisen kontaktar familjen för att brott upptäcks kan barnen neka.
Det finns mycket som kan hindra barn och unga som har varit utsatta på nätet att berätta.
Man kan vara rädd för en förövare eller för att inte bli trodd, ifrågasatt eller möta oförståelse från vuxna när det handlar om självskadebeteenden eller att ha utnyttjas på nätet.
Ofta kan man lägga märke till någon typ av oro hos den som är utsatt. Barnet kanske sover dåligt, förändrar sitt beteende eller skolkar mer. Man kan också märka det på ett obegripligt utåtagerande beteende, att någon isolerar sig eller använder ett sexualiserat språk. Sömn- och koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, trötthet eller avståndstagande. Allt det är tecken på en helt normal pubertet – men kan också vara varningsklockor på att något inte står riktigt rätt till.