Börja prata om utsatthet på nätet - så gör du

NÄR SKA JAG STARTA SAMTALET?
Börja prata om kroppen, integritet och gränser redan i förskoleåldern - eller så tidigt som möjligt. Rädda barnens "Stopp! Min kropp!" är ett material att utgå från, där du också kan ta upp bra och dåliga hemligheter med små barn.
Prata också om nätet – både om det fantastiska och om riskerna – redan när barnen är små.

När det gäller barn i förskoleåldern är det bra att som vuxen vara delaktig i barnets internetvanor, och gärna titta på och utforska saker tillsammans. När barn själva börjar läsa och skriva är de ofta mer aktiva själva. Ju äldre barnet blir, desto större behov har barnet dessutom av integritet även vad gäller det som händer på nätet. Att försöka intressera sig för vad barnet gör på nätet; vilka spel man spelar och vad man gillar att göra kan vara en bra grund för samtal både om sådant som händer som känns bra och mindre bra. Be barnen visa! Låt dem vara experter och du en okunnig men nyfiken vuxen. Yngre barn behöver lära sig att det finns sådana som luras om vilka de är på nätet och att man bör vara försiktig med att skicka bilder eller lämna ut detaljerad information om till exempel sitt namn och sin adress till okända. Det är också viktigt att förmedla till barn att man får berätta för någon vuxen och be om hjälp om det är något som inte känns bra i ens nätkontakter, även om någon har hotat eller sagt åt en att inte berätta.

Ett bra sätt att ta upp temat är till exempel när frågor kring sexuell utsatthet på nätet uppmärksammas i media. Man kan fråga barnet om det hört talas om händelsen, vad det tänkte om det, hur barnet själv gör när någon okänd kontaktar det och vad man svarar om man får frågor som inte känns bra. Genom att själv ta upp diskussionen utifrån exempel som man hört om från tidningar eller vänner signalerar man att man känner till att detta existerar och underlättar på det sättet för barnet att berätta om något inte känns bra.

VAD SKA JAG SÄGA?
Utgå från det konkreta som gör dig orolig. Verkar barnet ha förändrats, till exempel dragit sig undan från kompisar, blivit mer utagerande eller på andra sätt signalerat att hen inte har det bra? Visa att du är intresserad av att förstå hur barnet har det och var öppen för att eventuella förändringar i humör eller beteende kan bero på många olika saker.

HUR SKA JAG FRÅGA?
Att över huvud taget få frågan – och att fråga konkret – är viktigt för de utsatta barnen. Frågan är viktig, även för de som tycker att det inte är något stort problem att spridda bilder på nätet. Det visar att du är en vuxen som vill förstå och bry dig om. Du bör också ha tid och intresse att ta vara på svaret du får.
Det är en träningsfråga att kunna prata med unga på ett respektfullt sätt. Försök att vara så nyfiken så att du nästan spricker, på riktigt, så att det inte verkar fejkat. Var heller inte rädd för att säga ”det du berättar om nu har jag svårt att ta in, jag märker att jag blir orolig.” Dela oron utan att säga ”låt bli det där, nu ska jag anmäla det som händer.” Att skapa en relation är otroligt viktigt.
Även om du som vuxen inte har så stor erfarenhet av barnens värld på internet är det viktigt att du intresserar dig och visar att du bryr dig genom att ställa frågor. För att skaffa dig en grundläggande kunskap om olika sajter och funktioner kan du också fråga andra vuxna som kanske har bättre koll än vad du har. Ett tips är också att gå in på populära sajter och se hur de fungerar. Vid individuella samtal med barn och unga kan öppet ställda frågor kring internetanvändning leda till mer känsliga frågor. Tänk bara på att inte vara fördömande och moraliserande. Fråga för att du är intresserad och bryr dig. Exempel på frågor kan vara ”vilka sidor brukar du vara inne på?”, ”Har du kompisar på internet? Hur brukar ni få kontakt?”, ”Har du lärt känna någon via internet som du inte kände innan?”, ”Brukar du lägga ut bilder på dig själv på nätet?”, ”Har du lagt ut bilder på någon annan?”, ”Har någon annan lagt ut bilder på dig? I vilket sammanhang? Hur kändes det?”, ”Många är med om obehagliga saker på internet, som till exempel att någon har skickat konstiga bilder, skrivit om sexuella saker eller gjort något annat som inte har känts bra. Har du varit med om det?”

HUR SKA JAG LYSSNA?
Tid och förtroende är nyckelord. Nysta, lägg bort dina fördomar och försök förstå de bakomliggande orsakerna. Även om man skulle önska det är det ju omöjligt att garantera att inget dåligt någonsin kommer att hända ens barn. Det viktigaste är att barn vet att de kan prata med sin vuxen eller någon annan de litar på om något obehagligt inträffar. Genom att tidigt börja prata med barn om känslor, tankar och relationer när det hänt mindre dramatiska saker tränar man både sig själv och barnet i att ha en öppen kommunikation även om sådant som är svårt.
Hjälp barnet att fundera över hur man kan skydda sig nu utifrån det som redan har varit. Hjälp till att hitta strategier och vägar ut när man är i den situationen. Sådana strategier kan vara att man börjar sätta små gränser för sig själv, till exempel att man inte går ut på nätet varje dag. Att man istället bestämmer sig för att göra något annat, något bra, som man tyckte om att göra tidigare.

Du som har fått förtroendet att ta emot en berättelse från ett utsatt barn behöver öva på din förmåga att hålla in dina egna tyglar och öva på pokerfejset, för att inte öppet reagera med chock, även om insidan gråter med det utsatta barnet.
Den som berättar behöver också mötas av någon som är intresserad och som bryr sig om. Koncentrera dig på att förstå. Vad är det som hänt? Hur är det för den som berättar? Det innebär att du måste ställa följdfrågor och be om förtydliganden. Ge dig själv tid att tänka, att smälta det du hör och att be andra om råd om du behöver det.
Som vuxen är det okej att säga att du inte vet, att du måste tänka över det du har fått höra - men se till att ge barnet gensvar.
Det värsta man kan göra är att se på utan att ingripa – och när du gör det kan du rädda liv.

Läs mer om tips för samtalet här, eller fortsätt klicka dig fram i menyn längst upp på sidan.