Jag blev nyfiken på att chatta när jag var 13. Efter en stund ville den jag chattade med veta hur jag såg ut, så då skickade jag en helt vanlig ansiktsbild eller en påklädd helkroppsbild. Jag hade aldrig kommit på tanken att ta avklädda bilder förrän olika personer började fråga efter det. Jag skulle aldrig ens snudda vid tanken att berätta för någon om de psykiska kränkningar som min mammas nye sambo utsatte mig för. Han tog varje tillfälle i akt att berätta hur dum i huvudet jag var och att allt var mitt fel om jag och mina syskon bråkade. Han har heller aldrig tvekat att ge mig en örfil. Dessutom fick jag ofta höra att jag var tjock och ful.
När jag köpte min första egna mobiltelefon kunde jag börja ta bilder på mig själv med den. Bilderna blev en snabbare väg till fysiskt sex. Det gick helt enkelt fortare att komma till steget att ses när jag kunde visa en bild på sig själv. Många av dem jag skickade bilder till träffade jag sedan för sex. Det blev ett sätt att handskas med ångest, samtidigt som jag fick bekräftelse på att jag faktiskt dög till något.

Ångesten blev alltid värre efteråt, men den tillfälliga lättnaden var skön.

Sex lämnar ju inga fysiska ärr och därför blir det svårt för omgivningen att upptäcka vad man gör mot sig själv. Särskilt i mitt fall eftersom jag alltid har tagit rollen som den duktiga flickan med fritidsintressen och hyfsade betyg. Jag var inte den populäraste tjejen i skolan och ibland blev jag retad, så jag koncentrerade mig redan tidigt på att sköta mitt och inte bry mig så mycket om mina klasskompisar. Bilderna gav mig dock massor av komplimanger, det var en väldigt positiv upplevelse.

Jag var alltid nervös när jag skickade en bild och tänkte, ska han verkligen tycka om den? När jag fick svaret att jag var söt och snygg blev jag lättad – jag dög faktiskt.

Men det var också spännande att skicka nakenbilder, jag visste att jag gjorde något som inte var riktigt rätt.
Jag delar sällan uppfattningen att jag ser bra ut, som folk säger. Jag är tyvärr rätt bra på att nervärdera mig själv. Hör man någonting tillräckligt länge fastnar det ju, man börjar tro på det själv, även om man egentligen vet att det är fel. Om jag är på rätt humör går jag också igång sexuellt på att skicka vissa bilder till någon som vill se, men idag är jag mer försiktig med vad jag delar med mig av. Jag har två Skypeadresser eftersom jag inte vill att alla jag har kontakt med ska ha min riktiga adress. På så sätt kan jag bättre ”känna in” vilka jag pratar med. Jag har, peppar, peppar, inte sett någon av mina bilder i något annat sammanhang än dem jag själv har publicerat dem i … men det kommer väl någon dag.